Fri från allt ansvar.. en stund iallafall!



Här sitter jag ensam - omringad av väggar och ett fönster med en blick mot omvärlden. En omvärld som just nu som tar sina första staplande steg i en ny morgondag. 
Solen ligger tät på samtidigt som det duggar regn.. underbart. Men det här är ingen väderleksrapport. 
Jag har vaknat upp för en stund sedan. Huvudvärken har lagt sig lite men gör sig påmind så fort jag gör något som kräver koncentration. 
Gårdagen var stökig, hela den här helgen har egentligen varit stökig. Stökigare än vanligt? Ja.. Men ändå inte. Mer om det en annan gång. 
Huvudvärken då.. det får man tydligen efter en massa alkohol intag.
Något jag tycks aldrig lära mig, eller så kanske jag omedvetet gillar vakna upp med gårdagens musik bankande i huvudet? Det spelar ingen roll. Allt kan tyckas jävligt oklart den stunden man vaknar men snart börjar alla minnesluckor fyllas och alla pusselbitar går ihop. 
Tror inte att jag är ensam om att vakna med en kort stunds total panik i huvudet.. Vad gjorde jag igår? Gick det bra? Har jag med mig allting eller har jag ramlat ned på denna säng helt tomhänt?

Frågorna är många, så många att jag tvingas mot min vilja att stiga upp. Drar upp gardinerna och gör en reality check.. en damage check. 
Ni vet.. man kollar att allting är med. Plånbok, mobil.. väska, jacka, ja allt av värde.
För mig är det lite extra speciellt det där. Jag har med mig en massa saker när jag är ute och reser. Så det är viktigt att allt är med..  Det är ju mitt arbete, och mina arbetsverktyg det handlar om.
Nu ska jag äta en god jävla frukost här på hotellet jag bor på. Jag är hungrig.. även om den där Big Macen från gårdagens äventyr gör sig påmind när jag tänker på att jag är hungrig. Men det gör inget.. jag har kommit in i en riktigt bra träningsfas nu som jag tänker vidhålla.
Ciao!

Lovely mornings.
Älskar att gå upp sent, typ vid lunch timmen för att göra kaffe, käka en snabb frukost och samtidigt kolla på dom GAMLA avsnitten av 2 and a half men. Dom är verkligen bäst, bättre än efter Ashton Kutcher’s intåg. Klassiker som får en att le på mungiporna så där brett utan att man märker det själv.

Lovely mornings.

Älskar att gå upp sent, typ vid lunch timmen för att göra kaffe, käka en snabb frukost och samtidigt kolla på dom GAMLA avsnitten av 2 and a half men. Dom är verkligen bäst, bättre än efter Ashton Kutcher’s intåg. Klassiker som får en att le på mungiporna så där brett utan att man märker det själv.


Jag vill lära mig leva. Leva som jag lärde mig att
drömma, som när sommaren blommade ut. Leva som bara ingen kunde få mig att göra.

Nej, jag vill börja om! Jag vill skapa något nytt. Något mer värdefullt än det som fanns innan Jag vill förverkliga allt och lite till. Det jag en gång ansåg vara omöjligt. Jag vill brinna. Känna hur elden sticker i mitt skinn medan den lyser upp min väg mot toppen. Där vill jag stå. Bara stå och insupa den friska luften. Jag vill flyga. Lyfta från marken och sträcka mig mot himlen som så stjärnklart belyser min tillvaro. Jag vill släppa taget. Falla handlöst och landa mjukt på mina bara fötter, mina egna fötter. 

Jag vill ta in och släppa ut varje känsla. Få ljuda ut i ett glädjeskri medan tårar av lycka sakta smeker min kind. Jag vill vara där, överallt.
Jag vill omfamna längtan. Låta den eka mellan höghusen. Jag vill skrika! Blicka ut från hustaken och skrika ut varje tanke, varje känsla.
Jag vill välja. Välja bort och släppa in. Jag vill hitta hem. Stå på mina egna ben i min egen trygghet.

Jag vill låta någon komma nära. Trots vetskapen och risken att ännu en gång bli sårad, lämnad ensam med ett brustet hjärta. Jag vill känna närhet, hur huden vidrör min egen. Jag vill lägga mig naken. Låta solens strålar värma min kropp och möta blicken. Jag vill känna hur ögonen tränger igenom min själ. Jag vill återupptäcka kärlek! Det är leva det.

(Source: Spotify)

Känner en sinnesro som varit frånvarande i år.. flera år.  Att bli hel från mitt onda jag igen, det är värt mer än allt pengar kan köpa. För första gången står jag upp, på mina två ben och nio fingrar. Varje andetag från och med nu är lite lättare, varje blick jag möter, möter jag med mindre rädsla och varje utmaning är inga hinder längre.  Smärtan som brinner inom mig svalnar sakta och blir förkolnad, sakta men säkert och ärren jag fått är där för att varje dag påminna mig om en kamp. En kamp mot mig och mot resten av världen.  Alltmer inser jag att allt bara sitter i huvudet.  Hejdå mentala spärrar!

Känner en sinnesro som varit frånvarande i år.. flera år.
Att bli hel från mitt onda jag igen, det är värt mer än allt pengar kan köpa.
För första gången står jag upp, på mina två ben och nio fingrar.
Varje andetag från och med nu är lite lättare, varje blick jag möter, möter jag med mindre rädsla och varje utmaning är inga hinder längre.
Smärtan som brinner inom mig svalnar sakta och blir förkolnad, sakta men säkert och ärren jag fått är där för att varje dag påminna mig om en kamp.
En kamp mot mig och mot resten av världen.
Alltmer inser jag att allt bara sitter i huvudet.
Hejdå mentala spärrar!

Det här med att tänka för mkt..


En gammal vän till mig sa för snart ett år sedan: “
Du blockerar dig själv när du tänker. Skriv bara”" och jag tror hon hade rätt. Har fortfarande! När jag väl ska sätta mig ner för att skriva något ordentligt sitter jag och vänder och vrider på allting. Överanalyserar och är allmänt dum i huvudet när jag egentligen bara borde gå på magkänsla och låta fingrarna bestämma själva vilka ordval jag ska använda. Det här blev redigt uppenbart då jag idag skulle dra igång den här sidan. Det har alltid varit jag vs. den blanka sidan. Till och med när jag bloggar kan jag stanna upp för att tänka på vad jag vill säga. Dock flyter allting bara på när jag väl börjar men det är fan inte lätt alltid att komma med något läsvärt.

"Tja tja bloggen"

Jo så var det ju det här med att hålla igång det här projektet även kallat blogg. Jag är ingen blogg-bloggare som lägger upp bilder på en kaffe och bulle från något Stureplansfik och skriver att jag “fikar med finaste”. Till en början var syftet med min blogg att dela med mig av lite mer djupare och filosofiska texter, något som förhoppningsvis kunde inspirera och påverka. Men ska jag vara helt ärlig så är det en redig jävla begränsning. Dessutom känns det också som att människor inte riktigt är “redo” så att säga, för något sådant. Så jag försöker göra mitt bästa för att underhålla er utan att egentligen veta VAD FAN jag håller på med! 

Tydligen gör jag väl något bra eftersom att jag har börjat få fler läsare och lite mer kommentarer här. Dom senaste dagarna har jag mest hållt på i nya lägenheten och försökt skriva lite ny musik. Jag har en liten grej på gång som jag vill lägga ner lite tid och energi på så jag ska försöka hålla igång bloggen samtidigt. På sistone har det ju blivit ganska mycket inlägg om musik vilket är givet men jag måste erkänna att jag har NOLL KOLL på vad fan det är som är trendigt just nu och vad som kommer bli trendigt. Så vad gör man nu då? Det är ju en jävla konst att göra “ingenting” till något intressant!

Ren och skär magi.
Vid varje blick upphör tid och rum, som om allt omkring, som om hela universum slutat existera. Kvar finns bara vi i en bubbla, fylld av sprudlande känslor. Ett leende som får mig att tappa andan, en blick som konstant skriker “kyss mig!" En sällsynt skönhet som blygsamt blommar ut till den fagraste av alla. Alla ljuva melodier, fulla av längtan, som ljuder ut ur hennes mjuka läppar och jag är som trollbunden.
Jag som lovade mig själv “aldrig mer" har nu fastnat igen. Det var aldrig meningen, eller planerat. Det bara hände. Men jag kan inte låta bli att äntligen känna mig hemma medan hon valsar runt i klänning en vårdag där allt känns mer och mer surrealistiskt, som om jag drömmer. Perfektion!

#gamechanger

Kelly Clarkson här med en request hon fick.. att sjunga Mazzy Star’s ‘Fade Into You’. 
Helt annorlunda.. med en egen touch. Folk som förväntar sig att hon ska låta som Hope Sandoval är helt fel ute i svängen. För de här svänger verkligen när Kelly kör sin egna version på en helt fantastiskt låt.

Det är när man minst anar det..



Jag vet inte vad som hände riktigt men under några månader har jag mer eller mindre levt i celibat. Jag har inte ens bemödat mig att träffa någon. Kanske beror det på att jag tappade bort mig själv ordentligt och hamnade i en nedåtfallande ond spiral och inte kände behov av att ha någon vid min sida.
Det gick till och med så långt att jag gav upp hoppet, slutade leta och började till och med trivas i min “ensamhet”. Singellivet blev plötsligt så mycket mer bekvämt. Det uppstod aldrig något drama, inga missförstånd. Det flöt på rätt bra. Dessutom hade jag annat att ta itu med då jag som sagt hamnade i en rätt mörk plats i livet. 

Men man brukar säga att “det är när man minst anar det, när man slutar leta, som hon dyker upp" och jag tror fanemej att det stämmer. För just som när jag slutar leta, inte förväntar mig att något ska hända, dök det upp något. Någon. Plötsligt förändras allt. Man börjar se livet ur en annan synvinkel, hoppet börjar växa inombords och man finner sig själv sitta och le sådär fånigt när telefonen plingar till och man ser att hon har skickat ett meddelande. Märkligt hur en person kan vara en sådan grundläggande game changer. 

Utan att säga för mycket nu, men det känns lite som att känna känslor för första gången. Det var länge sedan jag ens fann någon annan person intressant eller ens bemödade mig att låta någon komma nära. Men trots all skit jag just nu tvingas genomlida och trots att jag är trasigare än någonsin, har jag inte varit såhär lycklig på bra länge!

Vad du vill

image

Drömmar.. Är det någon som egentligen förstår vad dom är till för ? Varför vi drömmer ? Varför vi har drömmar ? Varför vi skapar oss drömmar ? Exakt, vi skapar oss drömmarna.. Det vi drömmer är vad vi själva önskar.. Vi styr faktiskt våra drömmar!

Jag hade faktiskt en konstig dröm för någon natt sedan jag också.
Nej, jag försöker inte leka Inception-utforskare..

Idag måste jag träffa och prata med Fredrik, han sa att jag ska hålla kvar vid min dröm och tro.. Gör jag verkligen det eller side traskar jag nu?

Future classic.. klockren låt som sätter sig i huvudet. Drake med The Weeknd i en helt oslagbar kombination. 

24092013.. Mazzy Star - Seasons of Your Day.

image

image

Idag släpps Mazzy Star’s nya album.
Och den finns redan att tanka på TPB.. kunde ju inte hålla mig. 
En fantastisk dag personligen. 
Sist Mazzy Star släppte ett album var 1996, ‘Among My Swan’ hette det då och låter nästan på pricken likadant som det gör idag. Allt finns kvar, folken, mystiken, bluesen, countryn.. det är otroligt att så här vacker musik kan komponeras än idag. Hope Sandoval’s eviga unga röst låter helt orörd.
Hon är liksom 20 bast igen.

Seasons Of Your Day är en fantastisk comeback. Eller comeback vet jag inte, för om det dröjer 1 år eller 10 tills MS släpper nästa album, det spelar ingen roll. Det är fantastiskt att kunna re-upptäcka deras musik från 90-talet.
2011 släppte Mazzy Star singeln ‘Lay Myself Down’.. sedan gick de på turne och började presentera sig för alla nya indiekids. Men ni som vet, vet att MS är något av ett kultband. För kommersiella har de aldrig varit, de har aldrig varit ute efter famous-n-welth statusen heller.
Det här albumet låter precis så färskt som det gjorde på 90-talet. Precis så bra som det bara kan låta med Hope Sandoval och David Roback. 
Singeln ‘Lay Myself Down’ spelades tydligen in 1994..  bara en sådan sak liksom. Vem vet hur bra material dom sitter på.
Kanske beror det på det faktum att MS egentligen aldrig lade av. ”We never stopped writing or recording. We just stopped performing and releasing things” berättar Roback i en av få nya intervjuer inför albumsläppet

Ps. Rysningarna jag får atm är out of this world. Vill tända en brasa ute i skogen, lägga mig ned vid elden och lyssna på det här i lurarna, om och om..